Johan Dahlin
Johan Dahlin. Inatt var det exakt 3 år sedan du lämnade oss och valde livet i himlen. Har alltid undrat om man kunde komma och hälsa på. Vill så gärna träffa dig. Saknaden här på jorden är så enormt stor. Så många människor som älskade dig som du aldrig la märke till. Önskar att du hade märkt det innan du tog steget och valde andra sidan. Du lämnade en så stor sorg här. Önskar bara att du ringde mig en dag och sa alla fina orden, dom roliga fantasierna. Bara jag fick höra in röst igen. Guuuud jag saknar dig så, dina myggbätt jag mobbade dig för och du som mobbade mig för att jag inte kunde hålla kvar pennan med överläppen, men nu kan jag. Ditt skratt kommer jag aldrig glömma, du lät så lycklig och glad.
Tänk om jag inte hade sagt så till dig. Tänk om jag hade sagt att jag trodde dig och att du inte skulle göra det. Hade du stannat här hos oss då? Just nu känns det mest som att det var mitt fel, att du ville bevisa för mig att du verkligen vågade, att du inte alls var en liten fegis. Förlåt! Men jag ille ju bara ha dig kvar. Ville ha dig hos mig, känna kärlek. Ville att du skulle prata med mig om allt, trodde du gjorde det men tydligen inte.
Det telefonsamtalet jag fick kommer jag aldrig att glömma, din röst får andra änden lät svag och du sa "hejdå jag gör det nu, men jag älskar dig". Önskar jag hade gjort något ist för att tjata emot. Då kanske du hade vart vid liv nu, du hade suttit där i skogen i din traktor och haft det så speciellt underbart som bara du kunde. Varför ringde jag inte Anita? Då hade det vart du och jag.
Men nu är det som det är och alla saknar dig. Finns liksom inte ord. Jag vill koma upp till dig och hälsa på men jag vet inte om jag vågar. Vill inte göra folk ledsna inte heller mista de stora möjligheter som finns. Så snälla Johan ge mig ett tecken så jag vet at du mår bra. Eller är det dom små tecknena som man egentligen inte märker men ser efteråt. Min födelsedag är på lördag hade egentligen velat prata med dig då, men jag kommer tänka på dig<3
Älskar dig<3 Många Kramar och Pussar din Viktoria<3
Tänk om jag inte hade sagt så till dig. Tänk om jag hade sagt att jag trodde dig och att du inte skulle göra det. Hade du stannat här hos oss då? Just nu känns det mest som att det var mitt fel, att du ville bevisa för mig att du verkligen vågade, att du inte alls var en liten fegis. Förlåt! Men jag ille ju bara ha dig kvar. Ville ha dig hos mig, känna kärlek. Ville att du skulle prata med mig om allt, trodde du gjorde det men tydligen inte.
Det telefonsamtalet jag fick kommer jag aldrig att glömma, din röst får andra änden lät svag och du sa "hejdå jag gör det nu, men jag älskar dig". Önskar jag hade gjort något ist för att tjata emot. Då kanske du hade vart vid liv nu, du hade suttit där i skogen i din traktor och haft det så speciellt underbart som bara du kunde. Varför ringde jag inte Anita? Då hade det vart du och jag.
Men nu är det som det är och alla saknar dig. Finns liksom inte ord. Jag vill koma upp till dig och hälsa på men jag vet inte om jag vågar. Vill inte göra folk ledsna inte heller mista de stora möjligheter som finns. Så snälla Johan ge mig ett tecken så jag vet at du mår bra. Eller är det dom små tecknena som man egentligen inte märker men ser efteråt. Min födelsedag är på lördag hade egentligen velat prata med dig då, men jag kommer tänka på dig<3
Älskar dig<3 Många Kramar och Pussar din Viktoria<3
