Kom precis hem ifrån Rasmus. Vi har käkad god mat, jag har utnyttjat deras tvättmaskin, vi har kollat på film och spelat en jävla massa guitar hero! Vi äger verkligen.. Sk under helgen försöka varva det.. Eller ja i alla fall esey! Men det är i alla fall något för två som inprincip aldrig har spelar förut!

Just nu sitter jag i min säng och längtar efter mina vänner hemma på Orust och min familj så klart. Vill liksom kunna vara liten och krypa in i mammas famn och bara gråta. Men nej är man 19 år så är man vuxen och ska klara sig själv. Men jag vill verkligen inte.. Om man inte vill hur gör man då? Ska man låtsas som att allt är bra? Eller ska man bara hoppas att allt löser sig?
Fick precis en fråga av min kompis Bella, hon undrar hur fan jag pallar att vara singel? Och egentligen har jag inte bra svar.. Men det är väl egentligen något man får lära sig att leva med. Jag är tydligen ingen förhållande människa, jag vill gärna vara men är det inte helt enkelt. Men hur gör man för att ändra på det? Hur gör man för att folk inte ska se en som ett "sexobjekt" utan som ett "flickvänsmaterial" ?

En bra tankeställare faktiskt!

LLFU - TotallyPsyko